I dag har de flesta jag känner fått sms och facebook-uppmaningar om att gå in på Helsingin Sanomat och rösta om den finlandssvenska televisionens existensberättigande – med gott resultat, tydligen, eftersom slutresultatet visar att 70% anser att en finlandssvensk tv-kanal behövs. Det är nästan för stor majoritet för att man verkligen vågar tro att det här är folkets röst. En annan fråga är vad HS-gallupen egentligen betyder. För det är väl ingen som föreställer sig att Mikael Jungner ska läsa Helsingin Sanomat och komma på bättre tankar?

Bland mina rikssvenska nätvänner är det en helt annan sak som toppat agendan på de sociala medierna i dag: Vellinge kommuns ovilja att ta emot flyktingbarn. Det har twittrats och skrivits livligt om detta, bildats Facebookgrupper där man uppmanats att ”kissa på Vellinge” och skrivits debattinlägg.

Kan man tänka sig ett liknande webbengagemang för flyktingfrågor i Finland? Det kan man kanske göra – men åt andra hållet. Här vore det en överraskning om en kommun visade sig vara invandrarvänlig överhuvudtaget – Astrid Thors har ju hela den här hösten beklagat kommunernas njugga attityd till att ta emot flyktingar. I Finland brukar man förr eller senare bli tvungen att ta till nationalekonomiska argument för att alls kunna prata om invandring som någonting positivt. Statsminister Vanhanen resonerade kring frågan i dag och som vanligt kan man inte tro att det är riktiga människor han pratar om, utan om något slags demografiskt problem som måste lösas med matematik och skicklig politisk retorik.