9 november: Arm aber sexy

Publicerad: 09/11 19:04

För er som inte sett papperstidningen i dag: missa inte Jonas Hassen Khemiris och Nils Erik Forsgårds texter om Berlin! Den första hittar ni här, den senare här.

1 kommentar

  1. Kommentar #1 - Xigol Bångh: 16/11 15:50

    Khemiris Ett öga rött gav hemska föraningar om en ny policygenre där ”invandrare” tvingas ge ut dålig litteratur. Överraskningen var stor när gossen kunde skriva riktigt god text (Berlin). Vad var iden med den träiga saftlösa debutboken?! Hade pojkfan ingen pubertet? Inte ens en kamel i minne?
    Jag minns min egen pubertet. Gongo skrev då de bästa poem jag någonsin läst i svenskfinland. De var som tittskåp av glas, finurliga, belästa, och ingenting av det tyckmyckna ”säga själv” i själens och psykets alla frågor som den virriga samtidspoeten ägnar sig åt stod att finna. Gongo skrev i tidningar. Trots I pris i en ansedd kulturtidskrifts lyriktävling slutade Gongo skriva lyrik offentligt. Kanske på grund av sin far. Gongo uppvisade här en god sons egenskaper. Gongos far förstod sig varken på långa hår eller verssnickeri. Då Gongo till råga på allt stannade på klassen ansåg fadern att det fick vara nog och ställde sonen inför ultimatum. Då hade Gongo redan skrivit nog för en diktsamling. Hans verser var stilmässigt lika goda och stämde bra med varandra. Jag blev kvar i en saknad efter den Gongo som kunnat vara. Jag undrar…

    Själv skrev jag samhällsengagerat i tidningen och Söderströms hörde av sig:” Vill du skriva i ’Ung – 67, -68, – 69’”( – små böcker där flera unga skribenter fick komma till tals)? Jag var mycket oförberedd och lät det bero. 6 år senare kom jag ihåg erbjudandet och vandrade upp med ett halvfärdigt manus. Förlaget gav mig tilläggstid: ”Kom igen i höst”. Sommaren blev febril men ett utmärkt lyrikmanus föddes.

    Hur gick det nu så? Jag gav ut lyrik och Gongo kastade yxan i sjön? Vi var bägge av internationell litterär klass men Gongo var mer typiskt en lyriker, medan i min lyrik insmugit sig både teologi och filosofi. Sedan 1982 har jag inte skrivit koncentrerat för utgivning. Det tycks som om det inte finns läsare för oss, som om vilka som helst i Grönköping fått rätten att vantolka och bestyra, och HBL satte mig dessutom i karantän och vägrade intervjua mig ännu i fjol. Som om vi inte hade något kulturliv i kungariket Vikström , endast ett enda småborgerligt nätverk som avskyr ifall de själva lämnas utanför.

    Om det vore tillåtet utan lov skulle jag publicera en dikt här av Gongo. De är visserligen offentliga av att alla ha ingått i tidningar, men det vore att lägga beslag på min gamle vän som jag inte hört av på 40 år annat än på håll. Jag känner för dessa dikter lite på samma sätt som för det där överjordiskt stämningsfulla postkortet från Eremitaget utifrån och den snöiga strandallén fotograferat av någon utsökt estetisk och konstnärlig ryss: Jag häpnar och blir åter glad.

    Vet ni hur sådana poeter måste barnmorskas?! Inte kan de trängas med Oksanen, Gilliou och Tervo på bokmarknaden! Är således poesin dödad av denna pseudonazistiska epok? So, what! Inuti oss bygger den tunnlar och provianterar i Sahara. Där finns vänliga ökenriddare som likt oss bär sitt hjärta inom sig som en vattenlägel som tröstar. Vi har bara en väg: Hem igen till lägerelden. Fjunet på riddjurets öra är vekt som modersfamnen. Själv vill vi tillreda aftonen i dess uttryck och samla dess spår som en upprepning sedan sekler av tagna vägar.
    -Alltså.
    Xigol Bångh


RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.