I dag har de flesta jag känner fått sms och facebook-uppmaningar om att gå in på Helsingin Sanomat och rösta om den finlandssvenska televisionens existensberättigande – med gott resultat, tydligen, eftersom slutresultatet visar att 70% anser att en finlandssvensk tv-kanal behövs. Det är nästan för stor majoritet för att man verkligen vågar tro att det här är folkets röst. En annan fråga är vad HS-gallupen egentligen betyder. För det är väl ingen som föreställer sig att Mikael Jungner ska läsa Helsingin Sanomat och komma på bättre tankar?

Bland mina rikssvenska nätvänner är det en helt annan sak som toppat agendan på de sociala medierna i dag: Vellinge kommuns ovilja att ta emot flyktingbarn. Det har twittrats och skrivits livligt om detta, bildats Facebookgrupper där man uppmanats att ”kissa på Vellinge” och skrivits debattinlägg.

Kan man tänka sig ett liknande webbengagemang för flyktingfrågor i Finland? Det kan man kanske göra – men åt andra hållet. Här vore det en överraskning om en kommun visade sig vara invandrarvänlig överhuvudtaget – Astrid Thors har ju hela den här hösten beklagat kommunernas njugga attityd till att ta emot flyktingar. I Finland brukar man förr eller senare bli tvungen att ta till nationalekonomiska argument för att alls kunna prata om invandring som någonting positivt. Statsminister Vanhanen resonerade kring frågan i dag och som vanligt kan man inte tro att det är riktiga människor han pratar om, utan om något slags demografiskt problem som måste lösas med matematik och skicklig politisk retorik.

I morse öppnade jag tidningen och tänkte att kanske är det här första gången Hbl recenserar en porrfilm? I så fall skulle jag kunna säga att jag åtminstone åstadkommit någonting som kulturchef.

Men efter ett snack med vår filmredaktör Hans Sundström – som är ett levande uppslagsverk, både när det gäller film och Hbl-historia – kunde det konstateras att saken inte är så enkel. Hbl skrev om Deep Throat när den dök upp i en restaurerad version på biograferna för några år sedan. Men var Deep Throat en porrfilm? Gränserna flyttas hela tiden. När filmen fick biospridning häromåret var kanske det inte i egenskap av p-rulle så mycket som kultfilm.

Förr brukade man säga att gränsen mellan erotik och porr gick vid penetration. Men de som sett von Triers omdiskuterade Antichrist kan i så fall konstatera att den faller inom kategorin porr redan i inledningsscenerna.

Så var drar man gränsen? Och behövs den? Enligt Pia Ingströms recension av Dirty Diaries är det åtminstone INTE porr när det börjar se ut som videokonst. Och det kan man väl hålla med om. I Kiasmas lunchrestaurang finns det just nu en tv-skärm där det ständigt rullar ett klipp ur Pippilotti Rist film med extrema närbilder av ett kvinnligt könsorgan. Det ser ut ungefär som en operationsfilm – det är knappast någon som äter på Kiasma som skulle komma på tanken att kalla det porr.