Någon divan fanns inte även om det hette ”Martinas divan” – men annars var det ett underbart, roligt och smart samtal mellan Monika Fagerholm och Martina Lowden i den svenska tidskriftsmontern. Monika Fagerholm har synts i de flesta svenska tidningar den här veckan och vid det här laget har vi läst mycket om den nya boken Glitterscenen. Martina Lowden – som jobbar med ungdomar som skriver, och som själv är författare och kritiker – valde i stället att styra in intervjun på livets stora teman. Till exempel: hur botar man ett brustet hjärta?

– Sorry, bad news, det går inte att bota ett brustet hjärta – i stället bär man alla brustna hjärtan inom sig, svarade Fagerholm.

– Som en samling av krossade vasar, som mest liknar en konstinstallation? Ett mosaikhjärta? frågade Lowden.

– Precis, ett mosaikhjärta, sade Fagerholm.

I något skede av intervjun kom Fagerholm in på ett långt resonemang kring en av huvudpersonerna i den nya boken, ”babbelkajsan” Maj-Lis Maalamaa, och hennes sätt att dölja sin tomhet bakom orden. När Fagerholm kommit till punkt insåg hon att hon glömt den ursprungliga frågan.

– Det gör ingenting, för det var rätt svar, sade Lowden.

Jag ångrar att jag inte hade en bandspelare med mig. Men det fanns andra som var kloka nog att anteckna under samtalet – vi får vänta tills rapporterna dyker upp på annat håll. Bilden är för övrigt från bokmässans twitterflöde.

Det sägs ofta, lite marrande, att svenskar är ointresserade av Finland och finlandssvenskar. Men den kulturintrerade bokmässepubliken är nog ett stort undantag i så fall: när Merete Mazzarella, Jörn Donner, Miika Nousiainen, Mark Levengood och Janina Orlov talar är det fullsatt i den stora K1-hallen.

Rubriken är ”Finland och Sverige – ett strävsamt par?” och anledningen är Märkesåret. Mest blir det ett fyrverkeri av anekdoter, förstås – men alla fyra gäster är å andra sidan experter på anekdoter. Jörn Donner öppnar med en donnersk provokation – han räknar upp historiska exempel på ett Sverige som lämnat Finland i klistret, men han avslutar ändå i en mild ton. Merete Mazzarella säger att man hellre än ett ”strävsamt par” borde tala om ”tre bröder” – finnar, finlandssvenskar och svenskar. Gissa vem som är storebror? Mark Levengood tycker å sin sida att man kunde jämföra med ett äkta par, där svenskarna är mannen, finnarna kvinnan, och finlandssvenskarna är den avdankade älskarinnan.

På väg från seminariet landar jag på versnissagen till Magnus Londens och Joakim Enegrens utställning om affischboken Come to Finland. Magnus Londen berättar att en av affischerna väck anstöt bland de svenska mässbesökarna. Det handlar om en champagnedrickande dam från 1939, under sloganen ”Helsingfors – nordens vita stad”. Magnus Londen bloggar mer om saken här (scrolla ner!).

Var går gränsen mellan kultur och politik? Kultur och samhällsdebatt? Det är en av de heta frågorna på golvet på mässan i år sedan den svenska borgerliga regeringen i måndags kommit med sin kulturproposition. På sidan 62 konstateras det att regeringen ska ”överväga om den mycket breda definitionen av begreppet kulturtidskrift som används i dag bör förtydligas”.

Med andra ord: bör staten subventionera kulturtidskrifter med ett mer eller mindre uttalat vänsterperspektiv? I Sverige är de samhällsdebatterande tidskrifterna ganska många: Arena, Bang, Mana… vissa mer uttalat vänster, andra mer generellt debatterande. Nu lär det cirkulera en affisch på mässan som kallas ”Adelsohn Liljeroths svarta lista”, efter Sveriges kulturminister, där alla de tidskrifter som är hotade räknas upp.

Men hur ska man veta om man är politisk eller bara lite samhälleligt kulturell?

Kan man syssla med kultur utan att syssla med politik? Kan kulturskribenter lämna samhället utanför sina texter? Svaret känns uppenbart: det kan de inte.

De här två sakerna går hand i  hand – jag tänkte på det också i går när vi såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra på Göteborgs stadsteater. Khemiri är en dramatiker som låter det politiska genomsyra allt han gör. Men i det här fallet var frågeställningen existentiell: finns det rum för politiskt engagemang i våra liv?

Frågan blev förstås inte besvarad. Det var en formmässigt smart och skådespelarmässigt lysande pjäs, som på ett märkligt vis ändå förblev lite ytlig. Vilket kanske bevisar att kombinationen av kultur och politik är naturlig, men inte nödvändigtvis enkel.

P.S. Dagens mässreportage finns för övrigt här.