Var går gränsen mellan kultur och politik? Kultur och samhällsdebatt? Det är en av de heta frågorna på golvet på mässan i år sedan den svenska borgerliga regeringen i måndags kommit med sin kulturproposition. På sidan 62 konstateras det att regeringen ska ”överväga om den mycket breda definitionen av begreppet kulturtidskrift som används i dag bör förtydligas”.

Med andra ord: bör staten subventionera kulturtidskrifter med ett mer eller mindre uttalat vänsterperspektiv? I Sverige är de samhällsdebatterande tidskrifterna ganska många: Arena, Bang, Mana… vissa mer uttalat vänster, andra mer generellt debatterande. Nu lär det cirkulera en affisch på mässan som kallas ”Adelsohn Liljeroths svarta lista”, efter Sveriges kulturminister, där alla de tidskrifter som är hotade räknas upp.

Men hur ska man veta om man är politisk eller bara lite samhälleligt kulturell?

Kan man syssla med kultur utan att syssla med politik? Kan kulturskribenter lämna samhället utanför sina texter? Svaret känns uppenbart: det kan de inte.

De här två sakerna går hand i  hand – jag tänkte på det också i går när vi såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra på Göteborgs stadsteater. Khemiri är en dramatiker som låter det politiska genomsyra allt han gör. Men i det här fallet var frågeställningen existentiell: finns det rum för politiskt engagemang i våra liv?

Frågan blev förstås inte besvarad. Det var en formmässigt smart och skådespelarmässigt lysande pjäs, som på ett märkligt vis ändå förblev lite ytlig. Vilket kanske bevisar att kombinationen av kultur och politik är naturlig, men inte nödvändigtvis enkel.

P.S. Dagens mässreportage finns för övrigt här.