Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång tyglar vi ogräs i trädgården.
Lika säkert som sommaren kommer växer ogräset till sig i trädgården. När naturen fått grönska en stund är det ändå dags att plocka fram trimmer och sax. Nu ska hagens vildvuxna plantor jämnas med marken!
En årligen återkommande sommarsyssla är bragdjobbet att klippa häcken. Det är av yttersta vikt att ansa häcken, eftersom en för yvig häck ju är till fara för omgivningen. Den försämrar bland annat synen för bilisterna.
Ända sedan gymnasietider har jag i slutet av varje sommar stoltserat med att min semester gått åt till att klippa häcken. Det dröjde inte länge förrän ”klippa häcken” blev ett stående – och tvetydigt – uttryck. Nog ska ju också häcken klippas i tider då all växtlighet och behåring är såå 70-tal!
Rakat är bäst. Det tycker ju till och med ex-utrikesministern Ilkka Kanerva, som i tiderna högst angeläget frågade om trädgården var omskött.
Men hur ska den grönfingrade uttrycka sig för omvärlden för att inte uppfattas som en pervers hårborttagare? Hur ska han säga att han klippt häcken och ansat buskarna – och verkligen gjort det och ingenting annat?
Kanske det bästa vore att tala om att man ”jobbat i trädgården och sågat ner grenar”?
Och då alla kringgående uttryck är använda kan man i värsta fall säga att man ”häckt klippen”. Det är en neutral form och en typ av eufemism, men likväl kanske för kryptisk?
För utförliga tips om häckklippning har webben svar på alla frågor, bland annat under rubriken ”hur du tar hand om din häck”. Du får tips om den fria och den formade häcken. I längden kan den fria häcken bli för bred, heter det, medan den formade håller häcken smal. Ansa alltså enligt smak och behag – men välj dina formuleringar väl!
Rasmus Kyllönen
09-1253 251, rasmus.kyllonen@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång går vi till rammakaren.

När man ramar in en teckning, ett grafiskt blad eller kanske ett fotografi används ofta en kartong, vanligen vit, i vilken det skärs ett fyrkantigt hål för bilden. Kartongbiten kallas passepartout. Den håller bilden på plats, och bildar också en lämplig kontrast som framhäver bildens nyanser. På fackslang i Finland heter det ”paspis”, vilket är bra att veta om man för sin bild till en rammakare.
Vill man göra en sådan själv skall man helst skaffa ett syrafritt material, för att inte bilden med tiden skall ta skada. Kartongen skall också ha tillräcklig tjocklek så att bilden inte ligger direkt mot glaset.
Varför det heter just passepartout är oklart. Ordet betyder ju egentligen en passersedel, ett pass, som ger innehavaren rätt att passera överallt, ”par tout”. Kanske avses att bilden syns, fastän den är skyddad av kartong? Eller att bilden lättare kan transporteras om den är skyddad på detta sätt? Plats för flera förklaringar.
Erik Kruskopf
kultur@hbl.fi