Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag handlar det om de mindre smickrande delarna av naturen.

”Nu har vi fått nog”, sa min finska vän modfällt efter en veckas bilsemester i det inre av Finland. ”Samma satans brakel längs vägarna vart man än kör, och på Punkaharju såg man inget av den berömda utsikten för det var så mycket träd i vägen.” Fast han sa inte ”samma satans brakel” utan ”samaa saatanan pöpelikköä”.

Han syftade inte på det som Lars von Trier i sin nya film Antichrist låter den rasande kvinnliga huvudpersonen säga om att ”naturen är Satans kyrka”. Han avsåg det som man ser mil efter mil av när man kör i bil i Finland och som övertar all ledig någorlunda bördig markyta om man inte hindrar den – sly, snår och obestämd småskog utan särskild karaktär eller stämning. Alla finländare vet hur ”pöpelikkö” ser ut men den är inte en biotop som inspirerar till naturkänslor eller metaforisk excess.

”… den naggande konturen av en granskog mot himlen pinar mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland på landet som i staden, och en granskog i regn gör mig alldeles sjuk och eländig”, säger Söderbergs doktor Glas. Jämförd med brakel är granskogen dock ett under av vältalig grace.

Att ”pöpelikkö” heter brakel på svenska lärde jag mig nyligen när jag med långskaftad sekatör på en väninnas lande i Västnyland fick bekämpa den, buske efter buske i berusande flow.

Brakel uttalas naturligtvis med båda vokalerna korta och betoning på första stavelsen.

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi