Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Vi inleder serien med ”kiva”. (Texten publicerades i papperstidningen den 23.6.)

Bland gamla böcker i mitt barndomshem fanns en sorgligt pedagogisk bok som hette Kiva Kalle.

Det intressanta med den boken är att det är den enda finlandssvenska bok jag kommer på som har ett finskt ord i titeln, dessutom ett med kort vokal plus kort konsonant, otänkbart i rikssvenskan som så gott som alltid är normen för vårt litterära språk.

Fast det finns kanske de som säger ordet med långt i? Jo, det var visst någon äldre finlandssvensk på Helsingfors Arbis.

”Kiva” är irriterande för att det låter så malplacerat i nästan alla svenska meningar, oberoende av talarens rytm. Särskilt när man böjer det. Ingen tycks kunna bestämma sig för hur det ska sägas när det böjs på svenska, bara att det ska böjas. ”Kivoga” kan sägas med finskt o, svenskt o, eller till och med med svenskt u vilket blir klassisk Svenska Teatern-diktion eller en parodi på den. ”Kivat” har väl alla finlandssvenskar i Helsingfors någon gång sagt eller haft roligt åt att man säger, de flesta har troligen gjort båda två.

I Kiva Kalle böjdes inte ordet kiva, trots att det stod skilt och alltså bör ses som en bestämning och inte en del av namnet. Jag medger att ”Den kivoge Kalle” inte skulle ha låtit bättre. Allra mest irriterande är ”kiva” för att det trots allt alltid hittar sin väg in i alla ens meningar, även när man planerat att inte säga det. Som en sten som måste vara i ens sko, genom ett direktiv man inte vet varifrån det kom.

Robin Valtiala