Nu börjar vi!

Publicerad: 10/05 23:20

Det har rört på sig i kulturdebatten på många håll den här våren, inte minst i Svenskfinland – först var det på en numera nedlagd författarblogg, sedan på en e-postlista, och så småningom i den finska tidningsdraken och vid mediedagarna i Helsingfors.

Nu tycks turen ha kommit till Sverige, där nyheten om att Uppsala Nya Tidning är på väg att lägga ner sin kultursida fick folk att reagera, i synnerhet sedan det visade sig att ryktena var ogrundade – UNT skulle inte lägga ner kultursidan, bara slå ihop den med nöjesbevakningen, något som redan skett på många andra morgontidningar i Sverige.

Det är bra att kulturdebatter förs, men man får också hålla med Björn WimanExpressen som skriver att man kunde ägna lite mindre tid åt att debattera kulturjournalistik och lite mera tid åt att producera densamma. Det fungerar ibland så att man någonstans på vägen glömmer den ursprungliga frågan.

Men vissa av kulturjournalistikens bekymmer är eviga – och till dem hör nog kritikerns och konstnärens ömsesidiga beroendeförhållande, och frågan om hur och var gränser ska dras. »Det finns två sorters kritiker jag inte vill vara: den som är tjenis och bundis med alla i branschen och med på alla fester. Och den som kommer förklädd och aldrig ger sig tillkänna«, säger Expressens fd musikrecensent Camilla Lundberg i en belysande artikel för just UNT.

Mest bekymmersamt i den artikeln är nog ändå teaterkritikern Leif Zerns uttalande om hur Olof Lagercrantz såg på litteraturkritikerns villkor på 1960-talet: en litteraturkritiker på DN skulle ha heltidslön och skriva två recensioner i månaden.

– En vecka skulle användas till att läsa boken och förbereda sig, en vecka till att skriva recensionen, berättar Zern.

Ha, fnittrar man men blir förstås mest beklämd; finns det fortfarande kritiker som har den inställningen till sitt jobb? Garanterat. Men med månadslön? I think not.

Man får trösta sig med att om Lagercrantz hade varit chef på DN i dag hade han nog fått slänga in ett eller två blogginlägg till den där arbetsbeskrivningen.

1 kommentar

  1. Kommentar #1 - KPJ: 12/05 17:50

    Man hoppas att Hbl-Kulturen skall visa sig vara någotsånär oavhängig i förhållande till… Fonderna.
    Intressant var att i Teirs grej om kulturfondens VD-val läsa Olav S. Melins prat-bredvid-munnen.

    Nu förstår jag varför Melin & consortes inte ville publicera de rader jag för ett par veckor sedan skrev i en Magma-sajt-diskussion.
    Utan att veta det hade jag trampat på ett skyddsobjekt.

    Hbl-Kulturens läsare bör få fröjda sig åt detta för Magma misshagliga. (Notera namnet ”Kronman” i min text.

    Här:
    Det heter förstås inte ”finnarna är en ung nation” annat än om just bara den finsktalande delen avses. Det heter ”finländarna (eller varför inte Finland) är en ung nation”.
    Om det nu allas är en ”ung” nation…

    De nordiska språkens närmaste släktingar – engelskan, nederländskan och tyskan – gör tyvärr inte den praktiska åtskillnaden mellan ”finländsk” (från Finland) och ”finsk” (på finska).
    Hade Camilla däremot talat franska, skulle hon ha fått kalla sig ”finlandaise” alltmedan finska språket hade hetat ”finnois”. Likadant i spanska och italienska när dessa talas korrekt.

    Richard Swartz är mer insatt i allt detta än vad utlänningar (inkl. sverigesvenskar) brukar vara. Att hans vokabler trasslar ihop sig emellanåt är ursäktligt.

    Mindre ursäktlig är nog den försåtliga glidning som FINLANDSSVENSKARNA SJÄLVA åstadkommit på den korta tid jag har levat:
    I en rikssvensk radiodiskussion för några dagar sedan brukade två finlandssvenskar (Gunvor Kronman och Thomas Lundin) oavlåtligt ADJEKTIVET ”FINSK” när de talade om vår nation. Deras ton blev sålunda – fast de kanske inte hörde det – tonen hos en som talar om främlingar…

    När adjektivet för hela nationen blivit ”finsk”, följer därav att man envisas med att benämna svenskarna i landet ”FINLANDSsvenskar” i tid och otid: t.ex. ”de finlandssvenska skoleleverna i Helsingforsregionen”. När jag gick i skola skulle man aldrig ha använt ett sådant ord om stadens svenska skolelever!
    Allt detta vittnar om en språkförbistring, som uppstår av att det är finare att vara finne än svensk.


RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.